Det var två varv på en 6 kilometers bana på små stigar och obanad terräng. Den började på det klassiska sättet, rätt uppför slalombacken. Den passerades även efter varvningen. Efter två kilometer höll jag på att bryta. Jag var helt slut efter att hållit ett för högt tempo. Jag försökte att ta det lugnt, men kroppen ville inte sluta att klaga. Efter fyra kiometer kom Getryggen. Då skulle man lämna den fina plana stigen och ge sig rätt uppför en brant backe. Det fanns inte ens någon stig där. Det var jobbigt. Resten av det första varvet tänkte jag bara på om jag skulle bryta vid varvningen.

När jag kom till varvningen tänkte jag ”Man eller mes” och bestämde mig för att vara ”Man”, dvs jag bröt inte. Andra varvet började jag med att gå uppför slalombacken. Sedan började löpningen gå lite bättre. Jag återupprepade hela tiden ”Det här är roligt! Njut!” i huvudet. Det gick helt ok att springa det andra varvet förutom att det var väldigt jobbigt att ta sig uppför Getryggen en andra gång. Mjölksyran gjorde sig påmind.

Jag lyckades ta mig runt på knappt 85 minuter och kom inte sist i alla fall.

Skatas X-Trail

Skatas X-Trail - Höjdkurva

Några bilder från tävlingen

Det var en tid som var långt ifrån min planerade tid på på 1:45, men med tanke på värmen är jag glad att jag kom runt.

Två 6 kilometersvarv över Getryggen och uppför och nedför slalombacken och löpning i en myr. Det låter som en kul tävling.

När vi kom fram till Skryllegården kändes dock bättre. Det var ljust och duggregnade bara.

Loppet började med en 3 kilometersslinga i Skrylleområdet innan vi gav oss ut på Skåneleden. Innan låg den rundan tydligen sist i loppet. Tur att de har flyttat den. Jag tog det hyfsat lugnt i början och låg under 6 minuter per kilometer. Efter ungefär 5 kilometer hakade jag på Ross, som sprungit loppet två gånger innan. Det visade sig vara ett lyckat drag och jag sprang resten av loppet med honom.

Markusloppet

 Jag sprang i princip hela vägen fram till vändningen. Vid vändningen åt jag en bit kladdkaka och drack cola. Stannade där i ungefär 4 minuter. Det var skönt att veta att över hälften av loppet var avklarat. På hemvägen gick jag i nästan alla uppförsbackar.  När det var ungefär 8 kilometer kvar tog mitt vatten slut. Jag fyllde aldrig på något vatten vid vändningen. Jag vet inte varför. Det skall jag göra nästa gång.

Jag hade laddat min MP3-spelare med bra musik inför den sista delen av loppet. Det visade sig att det var helt i onödan då jag aldrig fick fram den ur ryggsäcken. Ross försökte prata med mig nästan hela vägen hem och jag försökte svara. Jag var rätt trött så det var inte helt lätt att prata engelska.

Jag hade med mig för mycket näring. Jag åt inte alls så mycket som jag hade räknat med. När vattnet tog slut, slutade jag att äta också. Jag vågade inte äta mer på grund av risken att bli torr, slemmig eller kletig i munnen. Jag som hade letat i halva Göteborg efter chokladöverdragna kaffebönor. De fick ligga orörda i ryggsäcken då jag helt glömde bort dem.

Jag missade mycket av omgivningarna då jag fick koncentrera mig på stigen och underlaget plus att jag blev väldigt trött de sista två milen.

Markusloppet

De sista tre kilometrarna var konstant uppför kändes det som och Ross drog ifrån mig. Det var riktigt jobbigt och benen var stumma. Jag lyckades i alla fall springa över mållinjen på 5 timmar och 14 minuter. Det var långt bättre än väntat på 50 kilometer. Jag är jättenöjd!

Det var ett mycket roligt lopp (utom de sista 15 kilometrarna då jag undrade vad jag höll på med och tänkte konstiga tankar om att aldrig mer springa).

I går var det dags för årets prestigelopp, Toltorpsvarvet. Det gäller att inte tappa ansiktet inför alla grannarna. Det är ett 5 kilometerslopp med en hemsk bansträckning.

Toltorpsvarvet

Det är väldigt mycket uppförsbacke innan det är dags för den långa avslutande nedförbacken. När det väl går nedför igen är man så trött att man inte orkar ta i ordentligt.

Höjdkurva

Jag gick ut lugnt helt enligt plan. Försökte ligga runt 5:40 per kilometer och det gick bra i cirka en mil. Sedan började det att bli tyngre. Västerbron var dock inte lika brant i år, utan den sprang jag uppför utan problem på första varvet. Efter bron började jag dock känna att det var segt. Jag ändrade min målsättning från 4:00:00 till att ta mig runt med hedern i behåll. Halvmarathon passerades nästan 4 minuter efter min tid förra året.

Andra halvan var plågsamt jobbigt. Jag fick anstränga mig för att inte stanna och gå. Jag kämpade dock på i mitt lugna tempo. Benen kändes inte lika stumma som förra året vilket var positivt. Jag var också piggare i huvudet. Vid 30 km stannade jag hos Anna och barnen och drack lite vatten. Jag hade planerat att äta en snickers där, men det hade inte min mage klarat, så den förblev ouppäten.

Vid andra passeringen av Västerbron gick jag i den första branta backen och började sedan springa igen när jag kommit uppför den. Det klarade jag inte förra året, då gick jag en stor bit av bron. Det var skönt att springa om en och annan som gick.

Norrmälarstrand är väldigt lång. Nu var det segt att springa och jag längtade till varje vattenhål för där fick jag gå lite. Den avslagna colan smakade rätt ok, men det var jobbigt att komma igång att springa efter den. Till slut fick jag fart på benen igen. Det gick hela tiden långsammare och långsammare och jag räknade i huvudet om jag hade någon chans att slå tiden från förra året. Det såg mörkare och mörkare ut, särskilt med tanke på hur trött jag var. Ett plus var dock att jag aldrig behövde stanna och gå mellan vattenhålen. Det gjorde jag förra året.

När jag kommer fram till Odengatan hände något underligt. Jag fick lite fart på benen igen. Jag hade chans att slå förra årets tid! Den näst sista kilometern tog jag i ordentligt och jag passerade många löpare! Den sista kilometern lyckas jag hålla tempot uppe och när jag kom in stadion spurtade jag. Troligtvis syntes inte det, men jag blev i alla fall inte omsprungen där. 

Jag lyckades! Jag kom i mål på nytt personligt rekord!

Sluttiden 4:20:49 är 3 minuter snabbare än förra året. Jämfört med förra året så var jag starkare på slutet i år. Efter 25 km plockade jag nästan 500 placeringar. Förra året tappade jag 700 placeringar på samma sträcka. Det var först vid 39 km som jag sprang om mig själv (2008 år version) och de två avslutande kilometrarna är jag riktigt nöjd med.

Belöningen - Medaljen!

Lite tips för framtiden från årets lopp:

•  Jag hade med en lite flaska från vätskebältet som jag fyllde med vatten. Jag förvarade den i en av fickorna på mina LD-shorts från Race Ready. Det fungerade bra. Jag kunde dricka när jag ville mellan vätskestationerna och det var skönt i värmen. Det gick bra att fylla på flaskan med nytt vatten vid vätskestationerna, det tog inte lång tid.
• Jag hällde inte vatten på mig. Det räddade mig troligtvis från skavsår på överkroppen.
• Tejpa tårna för att undvika blåsor mellan dem. Det kanske hjälper. Smörjde med vaselin och det räckte inte.
• Spring alltid tävlingar i tights! Skavsår på insidan låren är inte skönt.

Jag sprang i mina nya Kayano 15 och de kändes helt ok. Med bara 16 kilometer i dem så var de knappast insprungna, men det ställde inte till med några problem. Det blir de skorna jag springer med i Stockholm.

En dålig sak som hände som kan vändas till något positivt är att jag måste tänka på vad jag äter innan Stockholm Marathon och när. I lördags fick jag en shake med kolhydratpulver/måltidsersättning ett par timmar innan start i mitt företags tält. Sedan gick jag hem och åt pasta och kassler en timme innan start. Det straffade sig. Jag sprang med magknip en stor del av loppet. Jag drack bara vatten under loppet för att inte störa magen med mer socker.

Innan lopp blir jag en riktig hypokondriker. I tisdags fick jag ont i vaden och i torsdags kände jag av den lite också. Det gjorde även lite ont från och till i vaden i fredags och lördags. Jag hade även ont i knäna innan varvet. Under loppet kändes dock benen helt ok, knäna var som vanligt och vaderna kändes bra. Två dagar efter loppet känns benen bra, förutom att de är lite trötta. Inga skador!

Nu kommer en lugn vecka med bara 30 kilometers träning. Det skall bli skönt att få låta kroppen vila. Nu är det bara 12 dagar kvar! Det börjar snart bli dags att kolla in väderprognoserna för nästa helg.

Jag tänkte gå ut lugnt i år då jag inte kände mig i toppform på grund av förkylningen. Den första kilometern gick på 4:14! Inte riktigt så lugnt som planerat. Efter den öppningen väntade jag bara på att mjölksyran skulle komma. Varje uppförsbacke blev en utmaning för att inte bli stum och trött. I uppförsbacken till Södermalm tog jag det medvetet lite lugnare med resultatet att jag slapp gå. På toppen av Södermalm sprutade mjölksyran ur öronen på mig, men då jag hörde jagande steg bakom mig så var det bara att kämpa vidare.

Jag tog mig i mål på samma tid som förra året, 24 minuter. Det är en ok tid med tanke på att över halva loppet är uppförsbacke.

Mitt knä tycker inte om att jag sprang varvet i ett snabbt tempo. Det smärtade hela dagen igår och det värker lite i dag också. Ja, ja, jag får ta det lite lugnt med det plus att jag får köra lite extra styrketräning för knät. Det blir nog inget mer lopp i höst, utan det finns gott om utrymme för rehab och grundträning.

Jag kom till Östermalms IP halv tolv och satte mig i skuggan och åt min pastasallad. Tittade på alla som köade för att hämta sina nummer lappar. Jag kunde ta det lugnt för jag hade hämtat nummerlappen på fredagen. Lämnade in klädpåsen och fortsatte sedan med att bara sitta i skuggan och ta det lugnt.

Halv två gick jag till startområdet. Det gick smidigt att komma in i rätt startgrupp. Sedan var det bara att vänta på att starten skulle gå. Logistiken på Östermalms IP fungerade jättebra.

Nu kändes det att det var varmt. Speakern sa att det var 27 grader i skuggan. Min plan var att hålla mig i skuggan så mycket som möjligt och dricka ett par muggar vid varje vätskestation.

Det tog knappt två minuter innan jag var över startlinjen efter det att starten gick. Jag försökte verkligen att gå ut lugnt. Jag hade ställt in klockan så att den skulle pipa var 5:40 minut. Då skulle jag kunna jämföra min tid vid varje kilometermarkering. De första kilometrarna gick riktigt bra. Värmen började nu kännas ordentligt. När jag kom ut på Strandvägen var det riktigt hett. Som tur var kunde man springa i skuggan av träden i allén.

Vid Norrmalmstorg var det bra fart på publiken. Nästan som på Göteborgsvarvet, men bara nästan.

Innan Slussen, efter ungefär nio kilometer stod Anna, Stina och Karin och hejade på. Det kändes fortfarande ok och jag höll ett bra tempo.

Så här pigg var jag efter 9 kilometer

Efter en mil kom man in på Söder Mälarstrand och där började det att ta emot. Det var varmt och långt till nästa vätskestation. Sedan kom man fram till Västerbron som var jobbigare än vad jag trodde att den skulle vara. Den kändes oändligt lång. Jag lyckades i alla fall att hålla mitt 5:40 min/km tempo i fem kilometer till.

Efter 15 kilometer passerade man Centralstationen och det började bli ordentligt jobbigt. Resten av det första varvet kändes tungt och jobbigt. Halvmarathondistansen passerades på 1:59:12 och jag var väldigt trött. Det kändes som om jag var tröttare nu än vad jag hade varit på Göteborgsvarvet för två veckor sedan när jag sprang nästan en kvart snabbare. Konstigt. Det var troligtvis värmen som hade knäckt mig och jag borde ha tagit det lugnare i början.

Nu hade jag bara en tanke i huvudet och det var att fullfölja loppet. Det andra varvet tog en lite annorlunda sträckning över Gärdet till Djurgården och där var det uppför igen. Nu var det bara att kämpa på till nästa vätske station. Vid 25 kilometer fick jag ordentligt magknip. Det var troligtvis sportdrycken som jag fick det av. Nu var jag i alla fall riktigt trött och jag gick lugnt vid varje vätskekontroll. Vid 28 kilometer kände jag att det inte gick att springa, utan var tvungen att gå lite.

Om jag inte hade börjat att gå så hade jag nog inte tagit mig i mål. Anna och barnen stod på samma ställe även vid det andra varvet. Jag stannade till och stretchade mina vader. Hälsenan hade känts lite de senaste två milen, men inte lika mycket som under Göteborgsvarvet. Jag fick vatten och även lite sjukvård. Jag fick plåster på bröstvårtorna. De var inte vana vid att ha en Wet T-Shirt på sig

Så här trött var jag vid 30 kilometer

Stretchar och dricker vatten vid 30 kilometer

Hälsenan kändes nästan ingenting under resten av loppet.

Nu längtade jag till nästa vätskestation. Det kändes som om all energi försvunnit. Vid 33 kilometer kom jag fram till Västerbron igen och det var inget roligt att springa uppför den igen. Springa och springa föresten, jag gick en rätt lång bit av den. Nu hade jag börjat räkna ner hur många kilometer det var kvar. 8-7-6…

På Norr Mälarstrand började jag att växelvis gå och springa. Benen hade börjat att göra riktigt ont. Det var mest låren som värkte. Nu började jag också bli hungrig på riktig mat i fast form. Jag började tröttna på energidrycken och bananerna.

Nu var resten av loppet en enda lång plåga. Jag var riktigt trött i benen. Jag gick lite och sprang lite och fortsatte så hela vägen in i mål.

Det var riktigt skönt när man fick se Stadion. Då ansträngde jag mig och sprang resten av vägen trots att jag missat att man först skulle springa längs med hela långsidan innan man fick komma in på löparbanorna för de sista 300 metrarna. Jag sprang i alla fall hela vägen över mållinjen. Benen värkte något fantastiskt, men det var bara att fortsätta att gå. Efter målgången fick jag medaljen. Beviset på att jag precis klarat av att ta mig runt Stockholm Marathon.

Medaljen!

Jag kom i mål på tiden 4:23:47 vilket inte riktigt var enligt planerna, men med tanke på förutsättningarna så är jag nöjd med att överhuvudtaget ha tagit mig runt på en helt ok tid. En fördel med tiden är att det finns stora möjligheter att förbättra den.

Mitt Stockholm Marathon enligt GPS-klockan

Mellantider

Andra bloggar om Löpning, Stockholm Marathon